Kulturmiljöutredning

Blekinge museum (Jimmy Juhlin Alftberg och Cissela Olsson) har tagit fram en kulturmiljöutredning för bland annat kvarteren Atlas, Castor, Fenix och Herkules i Sölvesborgs kommun. Kartorna är från allmänt kartmaterial, Lantmäteriet och ritningar från stadsarkitektavdelningens arkiv.

Inledning

Blekinge museum har anlitats av Sölvesborgs kommun, samhällsbyggnadsförvaltningen, för att tydliggöra de kulturhistoriska värdena inom kvarteren Atlas, Castor, Fenix och Herkules. Arbetet genomfördes i september 2020.

Bakgrund

Det aktuella området, innehållande kvarteren Atlas, Castor, Fenix och Herkules, ligger inom norra delen av Sölvesborgs stad (fig. 1). Kvarteren planlades 1938 och 1949 (fig. 2) och kom att bebyggas med enbostadshus uppförda under två olika byggnadsetapper, dels på 1930–40-talet (kv. Atlas och Castor), dels på 1950- talet (Fenix och Herkules). Varje kvarter fick sin egen speciella karaktär.
Kommun och stat var på olika sätt drivande i bebyggelsefrågorna och nybyggnation stimulerades genom olika typer av subventioner och förmånliga lån. I Sölvesborgs fall uppfördes i ett tidigt skede offentliga byggnader såsom äldreboende och samrealskola, senare Furulundsskolan. I ett anslutande brett stråk sydost om aktuella kvarter uppfördes flerbostadshus, dels som friliggande lamellhus, i tidens luftiga stil, dels som vinklade och mer storskaliga längor.

I tidens anda anlades ett gemensamt parkområde med trädplantering, gräsytor och lekplats med möjlighet för utevistelse och lek. Möjligen var parken i första hand tänkt för boende utan egen trädgård, men den centrala placeringen mitt emellan villor och flerbostadshus stimulerade till spontana möten. Ytterligare grönytor tillkom då de norra delarna av kvarteren Fenix och Herkules lades om till koloniområde i samband med att en ny sträckning av Blekingevägen planlades, delvis över tidigare planerade tomter (fig. 2 och 7).

Tegel som byggmaterial har stark historisk förankring i Sölvesborgs stad. Likaså är putsade fasader ett tydligt karaktärsdrag. Att använda sig av olika sorters tegel och puts låg nära till hands då 1940- och 1950-talets arkitektoniska strömningar gärna kombinerade moderna former med ”äkta”, traditionella material. Detta kan på olika sätt avläsas i kvarteren Atlas, Castor, Fenix och Herkules. Området ligger norr om men utanför K2 Sölvesborg, riksintresseområde för kulturmiljövård (fig 6).

Kvarteret Atlas

Kvarteret omfattar åtta förhållandevis stora tomter som bebyggdes med villor under 1940–1950-talet. Mot Yndevägen i väster finns exempel på 1,5-planshus med källare, uppförda i en närmast kvadratisk grundform med brant sadeltak (fig. 10 och 11). I den nordöstra delen av kvarteret byggdes ett par villor med valmade tak och funktionalistiska stildrag såsom hörnställda fönster. På tomten Atlas 7, söder om dessa, tillkom i slutet av 1940-talet en vitputsad villa ritad av arkitekt N Einar Johanson, Kristianstad (fig. 16 och 17). Den vinkelställda villan fick ett säreget formspråk med valmat, svagt pagodformat tak och dekorativa takkupor. Entrépartiet markerades särskilt med svängda, inbjudande smidesräcken. Bostadsytorna var väl tilltagna med flera sovrum, matrum och vardagsrum i anslutning till den plattbelagda terrassen. Huset hade också ett separat hembiträdesrum. Även själva tomten planerades som en del i helhetsgestaltningen, med inramande trädplantering utmed gatan, kalkstensgångar och en liten köksträdgård. Tidstypiska detaljer från det sena 1940-talet framträder även på den putsade villan på hörntomten Atlas 6, exempelvis smäckra smidesräcken i geometriska former, tegelomfattningar kring dörrar och klassicistiska pelare kring huvudentrén (fig. 15).

Utmed Yndevägen, på Atlas 3, finns ett putsat tvåvåningshus, som ursprungligen (sannolikt) inrymde minst ett par lägenheter (fig. 12). Byggnadens utformning anknyter närmast till tidens mindre flerfamiljshus och skiljer sig därmed från övriga villor.

Kvarteret uppvisar en stor variation till såväl fasadmaterial som till stil. Överlag är villorna relativt stora varav flera troligen uppfördes till en ganska välbeställd målgrupp. Med något undantag var majoriteten av villorna förmodligen ursprungligen putsade och täckta med tegel. Även om flera villor genomgått relativt omfattande förändringar märks fortfarande en dominans av putsade fasader, vita eller avfärgade i gul kulör. De röda tegeltaken har i vissa fall bytts mot röda eller svarta betongpannor, men det finns även exempel på plåttäckning.

De uppvuxna trädgårdarna ramas in av häckar, låga staket eller betongmurar klädda med huggen sten eller natursten, vilka efterliknar traditionella stenmurar. Smidesgrindar i skiftande utformning finns ofta i entrén mot gatan.

Kvarteret Castor

Kvarteret Castor omfattar tio tomter som i huvudsak är bebyggda under 1940-talet. Ursprungligen innehöll kvarteret åtta relativt stora tomter, men genom en delning av de båda nordligaste tomterna utmed Kristofervägen skapades ytterligare två. I kvarteret uppfördes en blandning av större villor och mindre egnahem. Ett par villor är arkitektritade, några uppförda utefter typritningar och andra har okända upphovsmän.

Hörntomten Castor 1 var först att bebyggas med en reveterad villa med valmat, pagodformat tegeltak (fig. 18 och 19). Gatufasaden var symmetrisk och mot trädgårdssidan fanns funktionalistiska hörnställda fönsterpartier. Formmässigt anslöt villan till likartade villor i kvarteret Atlas, på andra sidan gatan. De båda takkuporna skapade möjlighet för ett rum och kokvrå på övre plan, förmodligen tänkt som boende för ett hembiträde. Även Castor 9, lite längre ner på Markgatan, hade relativt generösa utrymmen och ett rum reserverat för hembiträde (fig.
24 och 25). Denna putsade 1,5-plansvilla med detaljer såsom utskjutande dörromfattning av tegel och dekorativt svängda smidesräcken, är år 1946 ritad av arkitekt N Einar Johanson, Kristianstad.

Centralt utmed kvarterets norra sida finns ett par, ursprungligen snarlika, enplansvillor från mitten av 1940-talet, upprättade enligt typritningar från AB Skandiahus, Västervik. Båda var putsade med symmetriska fasader och centralt placerat entréparti mot gatan (fig. 20 och 21). I kvarteret finns även villor producerade av AB WST-hus, Forserum och LBF (Lantbrukets Byggnadsförening). De sistnämnda lät uppföra en villa på tomten Castor 10 som inledningsvis skulle användas som utställningslokal vid Sölvesborgsutställningen år 1945.

Det kom att dröja till mitten av 1950-talet innan hörntomten Castor 8 blev bebyggd. Här uppfördes en så kallad tjänstemannavilla av rött tegel, ritad år 1955 av stadsarkitekt Nils-Harald Henström, Sölvesborg (fig. 22 och 23). Villan, som ficknamnet Villa Fröberg, har en karakteristisk tvådelad grundform, sinsemellan lätt förskjutna. Den ena delen inrymmer sovavdelning och den andra delen ytor för umgänge och representation.

Under åren kring 1960 tillkom många TV-antenner och under årtiondet byggdes garage på flera av tomterna. Båda företeelserna kan sägas vara uttryck för det framväxande moderna samhället. Trots villornas skilda utformningar hade flertalet av kvarterets villor ursprungligen putsade fasader och tegeltak, men under 1960–1970-talet skedde tilläggsisolering och fem av villorna fick nya fasader av mexitegel eller träpanel.

Karaktärsdrag för kvarteren Atlas och Castor

• Individualistisk variation av 1940-talets formspråk.
• Flertalet villor är lite större, ofta 1,5-planshus.
• Enstaka arkitektritade villor, detaljrikedom.
• Skiftande takformer, både sadeltak och valmade tak.
• Putsade fasader, oftast original, men vissa är numera klädda med mexitegel.
• Markerade entréer, med t.ex. tegelomfattning.
• Betongtrappor med smäckra smidesräcken.
• Generösa tomter med uppvuxen grönska.
• Villorna i kvarteret Atlas, längs med Markgatan, är centralt placerade på
  tomterna, övriga har endast en liten förgård och större delen av trädgården
  bakom huset.
• Inramande betongmurar klädda med huggen sten, natursten eller kalksten
  samt smidesgrindar av skiftande utformning.
• Yndevägen utgör skarp gräns mot bebyggelse från sekelskiftet 1900.

Kvarteret Fenix

Enligt 1939 års stadsplan omfattade kvarteret tolv tomter, men minskades år 1948 till nuvarande sju i samband med planeringen av Blekingevägens nya sträckning.

Kvarterets norra del omvandlades istället till koloniområde. Utmed Liljedahlsgatan och Borgmästaregatan uppfördes under 1950-talets första år sju villor. Samtliga var ungefär lika stora enplanshus med likartad utformning, omfattande tre rum och kök med källare. Flertalet av villorna uppfördes troligen efter tidens standardiserade typritningar, men byggdes av lokala byggmästare i Sölvesborg bl a Byggnadsfirma Thure Möller och byggmästare Olof Olofsson. En av villorna, Fenix 15, var dock ett typhus från AB WST-hus i Forserum, men med snarlik utformning som inte skilde sig nämnvärt från övriga (fig. 40). Ursprungligen var fyra av sju villor klädda med rött eller gult fasadtegel, de tre övriga var reveterade (Fenix 11, 12 och 14). Gatufasaderna hade en stram utformning kring den centralt placerade entrén, ofta med små kvadratiska fönster på ena eller båda sidor om entrédörren. På övriga fasader kombinerades fönster av olika storlek och utformning, vilket gjorde att både två- och treluftsfönster fanns sida vid sida med perspektivfönster. Sadeltaken var täckta med tegel. I slutet av 1950-talet inreddes delar av övre plan i ett par av villorna (Fenix 14 och 17) för att skapa större boyta. Omkring år 1960 installerades TV-antenn på flera av villorna. Två av de ursprungligen reveterade villorna förändrades kraftigt genom tilläggsisolering samt ny fasadbeklädnad av mexitegel (1979) respektive träpanel (1990).

Villorna utmed Borgmästargatan präglas av de ursprungliga fasaderna i rött eller gult tegel. Fenix 14 skiljer sig visserligen från de övriga men förefaller ursprungligen ha varit putsat. Även Fenix 11 och 12 på Liljedahlsgatan hade ursprungligen putsade fasader men har förvanskats genom ändrad fasadbeklädnad.

Kvarteret Herkules

Kvarteret Herkules omfattade enligt 1939 års stadsplan tio tomter men minskades i omfattning år 1948 i samband med att en ny sträckning av Blekingevägen planerades. Den norra delen av kvarteret fick istället ny funktion som koloniområde.

Sex tomter utmed södra sidan kom att bebyggas i mitten av 1950-talet (efter kvarteret Fenix). Samtliga uppfördes av lokala byggmästare, exempelvis Thure Mattsson och Nils Mattsson, troligtvis efter standardiserade typritningar. Herkules 5 var emellertid ritat av AB Eksjöhus. Samtliga var enplanshus med rektangulär grundform omfattande tre rum och kök med källare. Yttermåtten var ca 10x8 meter. Villorna lades ganska nära gatan med större trädgård på baksidan. Fem av sex villor var ursprungligen klädda med gult fasadtegel, en villa var putsad. Gatufasaden hade ofta en symmetrisk fönstersättning, gärna med små fönster på ömse sidor om entrédörren. I övrigt kombinerades fönster av olika storlek och utformning så att tvåluftsfönster kunde finnas sida vid sida med perspektivfönster. Samtliga sadeltak var täckta av tegel.

I slutet av 1950-talets skapade vissa villaägare ytterligare utrymme i de ganska små husen genom att delar av övre plan inreddes. Detta gjordes i regel genom att befintliga ljusinsläpp i gavelfönstren nyttjades. Garage tillkom under 1960–1970- talen och under 1970–1980-talen gjordes tillbyggnader av uterum. På 2000-talet
tillkom takkupor på ett par av villorna.

Kvarterets fem villor med fasad av gult tegel har bevarat det ursprungliga fasadmaterialet. Den ursprungligen putsade villan har i högre grad genomgått förändringar och fasaden är numera är klädd med eternit (fig. 47). Tomterna är inramade med låga staket eller uppvuxna klippta häckar.

Karaktärsdrag för kvarteren Fenix och Herkules

• Enplanshus med källare, rektangulär grundform.
• Sadeltak belagt med tegel eller betongpannor.
• Höga och markerade källarsocklar.
• Originalfasader klädd med rött eller gult tegel.
• Fåtalet ursprungligen putsade villor har tilläggsisolerats och förändrats.
• Symmetriska gatufasader.
• Kombination av tvålufts-, trelufts- och perspektivfönster.
• Markerade entrépartier, ofta med enkla skärmtak i typisk 1950-talsmodell, dörromfattningar av utskjutande tegel samt bruna dörrar.
• Betongtrappor med dekorativa smidesräcken i geometriska former.
• Mindre förgårdsmark framför villorna, ofta plattbelagd och planterad med prydnadsväxter, ibland vintergrönt.
• Större trädgårdar på baksidorna med ytor för odling, lek och rekreation.
• Inramande häckar, låga staket eller murar med smidesgrindar av skiftande utformning.
• Den omgivande bebyggelsen domineras av tegelfasader.

Kulturhistorisk bedömning

• Två årsringar – två decenniers arkitekturideal – kan tydligt skönjas inom kvarteren; 1940-talet och 1950-talet.
• Bebyggelsen i speciellt kvarteren Fenix och Herkules har höga arkitekturhistoriska värden genom den bevarade, och karakteristiska, 1950 talsstilen – med tegelfasader och tidstypiska detaljer såsom mindre parställda fönster vid entréerna, markerade entrépartier, enkla skärmtak och smidesräcken.
• Raden av likartade tegelvillor – lätt indragna på tomterna – bildar en mycket enhetlig gatubild utmed Borgmästargatan. De lummiga tomtplanteringarna med enstaka höga träd bidrar till att skapa ett invävt grönt stråk längs med huslinjen.
• De enskilda och anspråkslöst utformade husen är underordnade helheten, men ger tillsammans ett kraftfullt kulturhistoriskt intryck.
• De tidstypiska kvarteren ingår, tillsammans med närliggande offentliga byggnader och flerbostadshus, i en representativ del av Sölvesborgs stad som expanderade kraftigt i mitten av 1900-talet.

Rekommendationer

• Det är inte vanligt förekommande att en så stor mängt enhetlig arkitektur, från två tydligt avgränsande stilperioder, bevarats i den grad som skett inom det avgränsade området. Det bör därför ur kulturhistoriskt perspektiv anses som viktigt att långsiktigt arbeta för att hålla samman området och dess enhetlighet. Denna typ av småskalig bebyggelse tenderar i stor utsträckning att förvanskas då dagens familjer som regel kräver allt större utrymme, samt att man utan kunskap om den enskilda byggnadens värde generellt sett tenderar att bygga till ”inifrån och ut” (undantag finns och ibland anlitas arkitekt för att varsamt omforma enskilda byggnader).
• Om framtida fasadrenoveringar blir aktuella, kan det ur arkitektur- och kulturhistoriskt perspektiv vara positivt att ta fram ursprungsfasaderna på villor som fått sentida beklädnad av träpanel eller mexitegel. Utvändig tillläggsisolering ger sällan önskad effekt eftersom cirka 80% av all värme som produceras i en byggnad strävar efter att ta sig ut genom taket, 10% genom fönster och dörrar och endast 10% genom väggar.
  
• Det röda tvåkupiga lerteglet är att anse som ett ursprungligt och traditionellt takmaterial. Röda tak dominerar fortfarande, men med inslag av både röda och svarta betongpannor. Svarta tak hör inte till ursprungskaraktären och bör undvikas, inte minst på de relativt små husen. Rekommendation vid framtida byte av takmaterial är att förorda en återgång till röda tegelpannor, i andra hand röda betongpannor. Enkupigt taktegel bör dock undvikas, däremot spelar det ingen större roll om två- eller trekupiga pannor används.
• Tillbyggnader bör tydligt underordnas den ursprungliga huvudbyggnaden, och läggas mot baksidan eller från allmän väg sett skymt läge.
• Takkupor bör göras nätta och flacka och bör täckas av samma material som övriga taket. En takkupa som är bredare än vad den är hög smälter oftast in bättre. Undvik om möjligt att förändra gatufasadens takfall.
• De nätta och anspråkslösa detaljerna höjer kvarterens helhetsintryck.
• Tegelomfattningar kring dörrar bevaras. Dörrar bör vara bruna (målade eller ädelträ) och socklar gråmålade (företrädesvis mellangrå kulör).
• På byggnadskropparna tillkommande detaljer bör vara smäckra – inslag av trä kan ge ett alltför klumpigt och dominerande intryck, särskilt om det målas i ljusa kulörer. De karakteristiska entrétaken är ursprungligen enkla, lätta konstruktioner av pulpettaksmodell, fästa i väggen utan konsoler.