Alla har olika behov. Vanligtvis får de allra flesta barn och elever stöd i gruppen eller klassen i form av extra anpassningar. För en del barn och elever behövs det dock ges ett särskilt stöd.
Det är insatsernas omfattning och varaktighet som skiljer särskilt stöd från sådant stöd som ges i form av extra anpassningar. Särskilt stöd brukar vara mer omfattande och pågå under en längre tid. Att en elev får stöd av speciallärare eller får enskild undervisning några enstaka gånger under en kortare period räknas till exempel som extra anpassningar, inte som särskilt stöd.
Stöd i form av extra anpassningar är olika sätt att göra undervisningen mer tillgänglig. Det måste inte fattas några formella beslut för att göra anpassningar.
Några exempel på extra anpassningar:
Särskilt stöd är insatser av mer ingripande karaktär som normalt inte går att göra inom ramen för den ordinarie undervisningen. Ofta blir särskilt stöd nödvändigt när elevens behov av stöd är mer omfattande och varaktigt. Innan man bestämmer sig för att ge särskilt stöd måste skolan göra en utredning. Rektorn är den som ska se till att man gör en sådan utredning och som sedan beslutar om särskilt stöd. Särskilt stöd måste dokumenteras i ett så kallat åtgärdsprogram.
Några exempel på särskilt stöd:
Skolan ska samverka med vårdnadshavare i så stor utsträckning som möjligt. De kan och vill ofta bidra med viktiga bitar i det pussel som ska läggas.
Skolan behöver vårdnadshavarnas medgivande om läkare eller psykolog gör bedömningar i samband med utredningen. Däremot behövs inget medgivande när skolan gör den pedagogiska bedömningen. Om vårdnadshavare skulle ha invändningar mot de insatser skolan gör för att hjälpa en elev att nå kunskapskraven kan de överklaga innehållet i ett åtgärdsprogram. De kan också överklaga om rektorn beslutat att eleven inte behöver särskilt stöd. Men i övrigt kvarstår skolans ansvar att ge eleven den undervisning han eller hon behöver. Skolan får aldrig ge upp om en elev.
Senast uppdaterad: